Då har en soldat dött i Afghanistan i helgen. Lider med dom anhöriga. Jag och Ludde pratade om det i söndags och han ville vete hur det kändes för mig, med tanke på att han åker snart, om jag blir orolig nu. Men i min värld så är det inte jag som ska vara orolig. Det är ju han som ska åka dit, jag stannar ju hemma i Boden där folk inte gömmer bomber och skjuter mot mig. Jag vet att jag kan verka känslokall i vissa lägen och det här är väl ett av dom men jag förstår inte meningen med att jag ska sitta och gråta och oroa mig över någonting jag ändå inte kan styra över, han kommer ju att åka vilketsom. Jag räknar inte riktigt det här som att jag är känslokall utan det här är helt enkelt en försvarsmekanism jag har. Sen fattar jag också att jag kommer vara ledsen den dan han far (jag är ju inte dum) men det är ju ändå ca 1½ månad kvar tills han åker. Då kan man ju, istället för att gå och oroa sig över något jag ändå inte kan påverka, försöka ta vara på helgerna och dagarna vi har innan han åker. Sen har ju folk olika sätt att hantera saker på och inget sätt är rätt eller fel, man väljer ju det som funkar för en själv, och det är det här som fungerar för mig. Sen bara för att han far betyder ju inte det att det värsta kommer att hända så man ska ju inte förutsätta det heller.
Om (eller när) jag vill prata om det så har jag familj och vänner som ställer upp och lyssnar på mig. Jag måste bara ta det i min takt. Däremot kan jag tänka mig att allt kommer att bli lite mera "verkligt" när vi åker till Stockholm på besökshelgen. Men det är ju på en månad, så som vanligt tar jag det då i sånna fall.