Det var så jävla jobbigt att ta sig upp i morse. Jag näst intill släpade mig ur sängen och in i duschen för att piggna till. Åt frukost halvt i koma och satte mig på cykeln och cyklade i motvind till jobbet. När jag väl kommer upp på avdelningen tittade Jens på mig och sa: - Du börjat ju inte förrän åtta. Jag hade behövt den där jävla timme för att få vakna till liv, men när man ändå har tagit sig dit är det bara att börja jobba. Fick gå hem en timma tidigare, det var riktigt skönt.

I lördags for jag och Luddes föräldrar till Ume för anhörighetsträffen. Den var bra och man fick mycket med bra information. Men jag kan inte hjälpa att bli irriterad på människor som tycker att dom har haft det så himla jobbigt medans deras respektive varit borta, det är ju bara för att jag är som jag är. Men jag vet inte, det är inte dom som är i ett annat land och behöver vara oroliga att folk ska skjuta på en eller vara på helspänn så fort man ska utanför campen efetrsom det finns vägbomber och annat skit. Dom har ju varit hemma i Sverige där dom (oftast) har ett kontaktnät med människor som hjälper och stöttar dom. Sen är det ju sant det Ludde säger att vi har ju som bara en katt tillsammans, vi har ju inga barn som jag måste ta hand om själv och jag har ju alla mina släktingar och vänner väldigt nära. Sen reagerar ju alla olika och jag kan ju inte förutsätta att alla reagerar som jag har gjort. Men jag kände ändå en lätt irritation.
Annars har helgen bestått av svängar till Lule för surr och på lördan för lite vin. På söndan var mamma, pappa, Maria och Robin förbi coch pappa och Robin fixade så att nu hänger tv:n på väggen. Planerade maten för påsken och sen kom Moa och Andreas så jag och Moa avslutade kvällen med Sex and the city 2.

Nu är det dags att låtsas vara hurtig och ta sig till step in med mamma :)